tisdag 10 juli 2012

Åkte ambulans och fick möta Dr. Subba..

Vilken söndag och måndag. Smärta, en dum doktor och helt borta av morfin bestod dessa dagar av.
Det började i söndags morgon när det sprängde till på höger sida i nedre delen av magen.
Jaja.. det var ingen större fara utan jag föjde med Magnus till lagården och hjälpte till med att provmjölka.
När vi kommer hem känner jag att smärtan ökar mer och mer. Vid halv fyra gör det sjukt ont och en kvart senare ligger jag ännu en gång förlamad på golvet av smärta.
Tar en morfin tablett. Lyckas sedan peta i mig mat.
vid 22-tiden har jag mer ont igen. Morfinet har slutat hjälpa. Och jag har inga mer tabletter.
Vid halv elva inser jag att smärtan ökar så pass mycket så jag måste ringa en ambulans för att få komma in till sjukhuset och få hjälp.
Jag ringer och vid 23-tiden kommer dom.
Den kvinnliga ambulansföraren är jättetrevlig och verkar vara insatt i endometriossmärtor. Den manliga är mer tyst och nästan lite tjurig.
När jag kommer in på sjukhuset möts jag av underbara människor. Alla är trevliga och doktorn som sedan kommer och tittar på mig är supergullig. Han tycker det är synd om han ska undersöka mig innan jag har fått smärtlindring så han ringer direkt upp till kk vårdavdelning och beordrar dom fri smärtlindring på mig.
Och väl där arbetar en ung tjej. Hon bäddar ner mig och ger mig morfin. Så gulligt.

Lyckas sova i ca tre timmar innan jag vaknar av smärtan igen. Får mer morfin och de frågar om jag vill ha frukost om en stund.
Men näe jag är inte ens hungrig. Då är det verkligen fel på mig. Frukosten är det viktigaste målet för mig annars.

Lyckas halvslumra en stund till ca 9.00 då det kommer en läkare. Hon sträcker ut handen för att hälsa och redan där känner ju hur bestämd hon är. Jag sträcker ut min hand och hon tar ett hårt bestämt tag och skakar till. Sedan släpper hon barskt.

Sedan frågar hon varför inte doktorn jag träffade på natten undersökte mig. Då förklarade jag att dels var han snäll och ville bespara mig den smärtan och dels var han stressad.

Hon undrar hur det känns och jag säger att jag har ont i sidan och ner i båda benen.
Ja men det var ju konstigt. Det har man bara om man har nervsjukdomar säger hon då. Sedan fortsätter hon, och de hittade ju ingen endo på dig vid din operation förra året. Va?? säger jag. Jo det gjorde dom visst. Det fick jag brev om hemskickat. Jaja.. säger hon då. De hittade endometrios vid den mikroskopiska undersökningen ja. Men den var så liten.
Då reser jag mig i gynstolen, blir så arg att jag börjar gråta. Om du inte ska tro mig är det lika bra vi skiter i det halvskriker jag till henne. Och en liten endohärd kan göra lika ont som en stor!! Tror du jag hade lämnat mina barn och åkt ambulans om jag inte hade haft ont??
Då blir hon iskall. Jaja, ska vi undersöka dig nu då??
Jag tänker att det är lika bra hon får göra det. Så får hon se själv att det är nåt fel därinne.
Jo då, jag har en cysta därinne. Men enligt henne är det "bara en ägglossningscysta, den gör inte ont, det får alla kvinnor"
Och endo kan jag inte se här. Du ser helt normal ut.

Hon sänker sedan stolen och tårarna rinner på mig. Jag ställer mig upp och blir väldigt yr. Hon börjar tjata om en massa olika mediciner och behandlingar. Jag fattar noll för jag orkar inte lyssna.

Så fort jag fått på mig trosorna går jag därifrån och säger till henne att vi får prata sen.
Går in på mitt rum och börjar packa ihop mina saker. Tänker att här ska jag fan inte stanna. Men sen kommer jag på.. Jag har ju inga smärtstillande hemma.
Då bestämmer jag mig för att kämpa mig ut och röka. En supersnäll sköterska är precis utanför så jag säger till henne.
Hon tycker inte det är lämpligt att jag ska röka nu. Jag skiter i det sa jag. Jag måste.
Då erbjuder hon sig att följa med och köra ner mig i rullstol. Underbara människa.

Den ciggen var det goaste på länge.

När vi kommer tillbaka till avdelningen får jag lite saft. Sedan lägger jag mig och vilar.
Då är det ca 4 timmar sedan jag fick morfinsprutan så jag känner att smärtan börjar komma. Ringer på klockan och en sköterska kommer in.
Jag får inte ge dig mer morfin nu, säger hon. Vill du ha en tradolan. Hade sagt till doktorn att jag inte tyckte tradolan hjälpt speciellt mycket utan tramadol retard är bättre, ändå blev jag erbjuden tradolan.

Då sa jag till sköterskan. Men det är samma sak säger hon då.. Mm jag vet med tramadol är mer långtidverkande och dessutom lite starkare. Ska jag behöva säga det till en sjuksköterska liksom??
Hur som helst så har de ingen tramadol utan jag får en morfintablett istället. Sedan säger hon att jag ska åka hem för det sa doktorn. Du får lösa ut morfin och tramadol. Då blev jag irriterad. Jag sa såhär: Hur kan ni göra så? Jag har två små barn därhemma. Min man är mjölkbonde så jag är mest ensam. Är det lämpligt att jag blir liggandes på golvet och får äta morfin? Jag vill träffa en annan läkare. Då sa hon, är det operation du vill ha? Ahh vad trött jag blev. Nä, jag vill att nån tar mig på allvar och att jag kanske kan prova nåt annat. Sist fick jag provera. Det måste ju finnas mer alternativ mot endo. För jag är tillbaka här om två veckor. Det måste kosta mer skattepengar än att du hittar en annan läkare nu. Hon sa att hon skulle kolla upp om hon fick tag i nån annan.

Och sedan får jag en liten portion mat.

Lyckades pilla i mig den sedan la jag mig att vila igen.

Vid två-tiden kommer Magnus och alla barn utom Ida som var hos en kompis. Underbart med besök =)

Vi går ut en sväng. Härligt att få lite luft.

När vi kommer tillbaka lägger jag mig i sängen och Sofie står med Elin och Tilda vid dörren. Då kommer den subbiga doktorn in.
Hon tittar på Sofie och frågar henne: Varför blev du så arg på mig. Hahaha, stackars Sofie. Hon fattade ingenting.
Här är jag ropade jag.

Jaha usch vad ni hoppar runt, sa hon då.. Undrar fortfarande vad hon menade med det.

Så hon går fram till mig och ställer frågan till mig.
Då sa jag till henne varför.
Men hon förnekade att hon sagt att man inte får ont av en cysta, hon förnekade att hon sa att jag inte har endo för det kan hon inte se via ul.
Hon nästan hånskrattade åt mig och tyckte nog att jag var löjlig som gråtit och blivit arg.

Jag orkade inte tjafsa emot utan jag bara sa att, jaja det blev missförstånd då.

Sedan ger hon mig två alternativ:

1: Stanna kvar och hon, Dr. Subba, ska gå in med titthål morgonen efter.
2: Jag åker hem nu och får morfin och tramadol retard utskrivet. och sedan försöker jag stå ut med smärtan tills mitt inbokade besök med min egen gyn den 23:e juli.

Jag valde alternativ 2. Vilken skräck att låta henne göra titthål. När hon gått skojade Magnus att hon opererar nog med borrmaskin och kofot. Haha..

Så jag gick till apoteket. Där fick jag så ont så jag höll på att ramla. Tur min dotter var där som kunde hjälpa mig att betala och även öppna paketet med morfin och ge mig en.

Väl hemma mådde jag sjukt illa. La mig på soffan sedan låg jag där i stort sett hela kvällen.

Sofie hjälpte mig att ta hand om de små jättemycket. Hon är verkligen fantastisk och en riktigt klippa. Är stolt som sjutton över henne. Hon är en snäll tjej som är hjälpsam. Vi har verkligen lyckats med uppfostran av henne, jag och hennes pappa.
Vid 23-tiden gick jag och la mig, helt borta av morfinet och att jag bara sovit tre timmar natten innan.
Och idag vakande jag vid 10. Haha, sa till Sofie, att så länge har jag inte sovit sen jag var tonåring.

Idag är det bättre i alla fall. Har haft lite ont med tramadolen har hjälp mycket.

Nu hoppas jag verkligen att jag kan hålla smärtan i schack tills den 23 för jag vill verkligen inte riskera att möta Dr. Subba igen.



4 kommentarer:

  1. Men vilken bitch till doktor!! Det verkar som att sjukdomen du har är väldigt missförstådd? Att dom tror att man inte har så ont som man har?
    Tänker på dig och skickar lite norrländsk energi!
    Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är konstigt för det är en så vanlig kvinnosjukdom. Tack o lov har jag, personligen, stött på mer förstående än oförstående gynekologer.
      Kram.

      Radera
  2. Men usch, stackare...Det finns verkligen människor som INTE ska jobba inom vården. Har själv stött på en del "original" som jag vill träffa igen. När man söker hjälp hos läkare är man ju redan sårbar och vill ju först och främst bli tagen på allvar och få den hjälp man behöver. Hoppas du mår bättre och att du får bättre hjälp nästa gång. Kram:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja precis.. Man är verkligen i en obekväm situation och så blir man behandlad så. Det borde vara förbjudet att jobba i vården när man är sån! Kram =)

      Radera